Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mänskliga Rättigheter’ Category

Äntligen händer det saker!

I förra veckan ringde telefonen och jag blev bjuden till en intervju för en tjänst som jag sökte – håll i er – i våras. Alltså innan jag sökte fast jobb, innan jag visste att jag var färdig med utbildningen, innan jag sökte de senaste 60 tjänsterna jag sökt under de senaste tre månaderna – innan jag gled djupare och djupare ner i prekariatet (se nedan). Att vara arbetslös var en helt ny erfarenhet och jag kände att hopplösheten blev större och större samtidigt som självförtroendet också sjönk mer och mer. Jag kände mig smått värdelös och och utesluten från möjligheten att bidra till samhället. I nästan alla platsannonser söktes människor med flera års arbetserfarenhet och gärna erfarenhet från tidigare arbete inom den annonserande organisationen eller liknande verksamhet. Jag som inte haft ett kvalificerat arbete tidigare och bara arbetat en del extra och haft sommarjobb kände (och känner fortfarande) att konkurrensen var(är) extremt stor. Ofta får en svara på några frågor i ansökan som ofta handlar just om tidigare erfarenhet. Dessa frågor används sedan i ett första urval vilket betyder att jag får inte ens presentera mig. De läser inte ens mitt personliga brev eller kollar vad jag har för annan erfarenhet på mitt CV som också kan gynna organisationen. Även då många platsannonser slutar med en rad där organisationen säger sig lägga mest vikt på personliga egenskaper – jo tjena. Ibland kan jag kryssa i ja på ett fåtal frågor men oftast nästan inget. En gång kunde jag bara kryssa i att jag kan cykla. Värt?!

Självklart har det inte bara varit jobbigt att vara arbetslös. Jag har haft mer tid till att träffa vänner och familj än jag hade innan. Under de senaste veckorna började ochså inspirationen till kreativiteten smyga sig på också. Ett tag tyckte jag att det var väldigt jobbigt att jag egentligen hade så mycket tid till att träna och vara kreativ men eftersom jag ständigt var lite stressad och sökte efter jobb på nätet och skrev ansökningar – när jag inte gjorde det kände jag mig ganska hopplös och hittade jag ingen inspiration och kände inte så mycket lust i att träna så jag hamnade mer framför en film eller ett reality-tv-program istället. Vilket också drev mig mot vansinnet eftersom det är väldigt långt ifrån den jag egentligen är. Att inte ha någon sysselsättning som jag kände att jag kunde vara bra på och kunde på något sätt prestera i gjorde att jag kände att jag tappade bort mig själv lite vilket jag också blev arg på eftersom jag förstod, och ”såg” att det hände.

Den tjänsten jag nu blev inbjuden till intervju för är i Göteborg. Jag och R. har pratat om att flytta tillbaka till Södermanlandstrakten av personliga själ samt att R. jobbar i Stockholm och när jag sökte jobb kunde jag ju lika gärna vara där då vi har familj och vänner där och söka tjänster i området (ex. Stockholm, Eskilstuna, Flen, Norrköping, Nyköping, Vingåker och Katrineholm). Detta gjorde att jag kände mig ganska hopplös och visste inte riktigt vad jag skulle göra men jag gick på intervjun i alla fall då det var ett väldigt intressant erbjudande och det alltid är bra att träna på att gå på intervju. När jag var där kändes det väldigt bra och det verkar vara en väldigt trevlig arbetsplats. Att vi hade planer på att flytta skavde dock lite för att det kändes inte bra att få jobbet och sen bara sticka efter några få månader. Jag har gått och gruvat på detta ett tag i väntan på att jag skulle få besked om jag fick jobbet eller inte. I morse ringde telefonen och jag fick jobbet!! Tackade jag men kände sedan att jag var tvungen att reda ut hur vi skulle göra och jag kände att jag var tvungen att berätta att jag har planer på flytt. Nervöst men jag visste att antingen skulle de tacka för jag sa det och anställa någon annan istället (och jag skulle i alla fall inte behöva ha något skavande samvete) eller så skulle de tycka att det var bra att jag var ärlig och tycka att det var bra för då kan de planera för att ta in en ersättare sen och låta mig få chansen att jobba med dem i alla fall. Det blev det sista alternativet och jag är så glad för det bemötandet jag fick! En total förståelse för att erfarenhet från arbetslivet och organisationen betyder allt för mig och även positiva ord som gav hopp om att det kan bli möjligt att få byta till samma organisation på ort i närheten dit vi planerar flytta! Det kunde inte gått bättre och jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv. Det var verkligen som att någon tog bort en tung påse som jag haft över huvudet de senaste veckorna. Nu ska satsa allt på att bli bra och trivas med detta så kommer det här gå vägen bort från prekariatet.

Detta prekariat jag pratar om är ett begrepp som en man vid namn Guy Standing pratar om i sin bok Prekariatet. Den nya farliga klassen som jag ska vara ärlig att säga att jag inte har läst än men har hört talas om och beställt på biblioteket. Det verkar som att vi tänker väldigt lika jag och den där Guy. SvD publicerade en bra summerande artikel om detta med rubriken Prekariatet ett växande monster den 19 juli 2013. Jag tycker att ni ska passa på att läsa den. Den handlar om den ”nya underklassen” som inte är det som tidigare varit underklass utan istället är de som inte riktigt släpps in i samhället av olika strukturella anledningar.

Kärntrupperna består av migranter och ungdomar, och i det senare fallet handlar det om utbildade, internationellt beresta och självmedvetna ungdomar som hittills varit trygga i förvissningen om att de själva kan styra över sina egna livsprojekt.

Det är alltså sådana som jag som det har gått ganska bra för genom hela skolåren och även på universitetet men sedan när man ska ut på arbetsmarknaden stängs ute.

Utmärkande för prekariatet är den osäkerhet eller ”prekära” livssituation som alltfler människor drabbas av i takt med att arbetet underställs marknadens principer. Om tillfälligarbeten och projektanställningar tidigare betraktats som ett tecken på avancemang, eller ett steg på vägen mot en ny karriär, menar Standing att det i dag är ett uttryck för en arbetsmarknadsrelaterad otrygghet. Att människor under olika skeden av sitt liv drabbas av ekonomisk osäkerhet är det få som skulle förneka. Men osäkerheten kan vara mer eller mindre politiskt konstruerad, och det är den systematiska och politiskt konstruerade osäkerheten som Standing med hjälp av begreppet prekariatet är ute efter att problematisera.

Detta kritiserar även det som jag tidigare kallat för ”praktiksamhället” där jag menar att många unga hamnar i att arbeta gratis för att få erfarenhet som sedan ändå inte leder till arbete. När det gäller tekniska inriktningar är det ju vanligt att man får en avlönad traineetjänst som sedan leder till fast jobb men när det gäller det mer teoretiska och samhällsvetenskapliga lyser traineejobben och betalda praktiker med sin frånvaro. När till och med svenska staten utnyttjar detta system i form av krävande, obetalda, praktiktjänster på t.ex. UD som om man har tur kan leda till en tre månaders projektanställning som ”eventuellt” kan förlängas är det inte konstigt att andra tar efter detta. I systemet är det inräknat att man ska ta CSN-lån under denna tid. När det gäller praktiken ska en ska alltså ”jobba” för staten och samtidigt låna pengar av densamma (i detta fall) som ska betalas tillbaka.

Jag har haft praktik en gång och det var VÄLDIGT värdefullt, det ingick i mitt studieprogram och förhoppningsvis kan det leda till något väldigt intressant i framtiden – men jag försöker undvika att fastna i ”praktikantfällan” nu när jag är klar. Jag tycker att jag är värd att få betalt för mina skills. Det är ju också så att det går att söka fristående praktikantkurser bara för att man ska vara försäkrad via universitetet och ha tillgång till CSN-lån. Att det är 350 personer som sökt till en praktikkurs med 38 platser talar ju också för denna problematik.

 

Grey

 

Believe in love. Believe in magic. Hell, believe in Santa Clause. Believe in others. Believe in yourself. Believe in your dreams. If you don’t, who will?
– Jon Bon Jovi

Annonser

Read Full Post »

Fick ledigt idag, jobbade ju i söndags så det känns ju som att det kanske inte är mer en rätt i och med att jag även är klar med den delen av förberedelserna inför morgondagens certifieringsutbildning i CSR för styrelser. – Den första i Sveriges historia! Det ska bli kul att se hur resultatet blir. Vi har ju jobbat mycket med den, särskilt M. förstås. Känns som ett väldigt bra avslut på min praktik på UpHigh också men det är lite tråkigt att det är över för den här gången. Säger den här gången då jag kan tänka mig att dra mig tillbaka till företaget om jag får chansen fram över. Men I gotta do what I’ve got to do så att säga, uppsatsen och examen måste bli klart först, om det inte gäller mindre uppgifter som kan göras ifrån Gbg så klart.

Min lediga dag alltså, hade bestämt mig för att gå ut och njuta i solen eftersom jag missat den sön-tisdag p.g.a jobb. Jag gjorde också detta men tyvärr blev njutningen ganska reducerad då jag har en tendens att bli kissnödig ofta, särskilt på förmiddagen, och det fanns inga toaletter. Jag gick från vasastan ner till kungsholms strand, hornsbergs strand och sedan runt på klipporna, det var här det blev akut, istället för att lägga mig en stund och bara njuta, bara vara, var jag tvungen att pinna på och det enda jag tänkte på var att hitta en bra plats jag kunde släppa på trycket på. Men jag är inte den som sätter mig och drar ner byxorna även då det inte var direkt en gata men jag ville inte att någon skulle se mig och det var väldigt svårt att veta om det skulle komma någon runt kröken eller inte. Jag tycker att Stockholms stad skulle behöva bli mycket bättre på att sätta ut toaletter, eller i åt minstånde bajamajor. De hade inte behövt vara ute på klipporna men jag var tvungen att hålla mig enda till slutet av norra mälarstrand, nere vid stadshuset fanns en toagrej. En sån som kostar 5 kr om man inte är man och kan kissa på gratis urinoar??! Jag som redan önskat att jag var man så jag kunde slänga fram snabeln i smyg i en buske ner mot vattnet men nu var det alltså också gratis för män att kissa men inte för kvinnor?! Antar att det är just för att det är så lätt för dem att kissa utomhus som gör att de får gå gratis på toa men hallå, hur orättvist är inte det?! Bara för att de oftare gör fel får de gratis, medan vi kvinnor får betala för att vi inte vill dra ner byxorna i stan? – Jag hade ingen femma så jag fick fortsätta. I gamla stan hittade jag en till sån toagrej och gick och kände på den.Den var låst men, det gick att köpa en kod genom sms så äntligen fick jag gå på toa. Jag förstår inte varför det ska vara ett sånt problem att bygga och underhålla offentliga toaletter?! Till och med i Seoul och när jag bodde i Nya Zeeland för FEM år sedan var de bättre på att tillgodo se människans primära behov.

Nu när jag redan gjort en jämförelse mellan Stockholm och Seoul kan jag ju säga det också; det känns så underligt att jag jämför Stockholm med Seoul och inte tvärt om, antar att det är för att jag aldrig riktigt bott i Stockholm så här innan och därför inte känt staden på samma sätt. Nu så har jag flera gånger tänkt på Seoul i olika situationer men när jag var där jämförde jag aldrig Seoul med Stockholm.

The Adventures of Rain Dance Maggie – Red Hot Chili Peppers

InstagramCapture_71621a79-a87c-4f4b-b303-d7e53e84b3d5_jpg

InstagramCapture_d58ffabf-10a5-43c5-8e1e-998d41c966d1_jpg

InstagramCapture_96a2007b-b1f2-45df-a9fc-68174bfcfe2b_jpg

Read Full Post »

Sedan natten till söndag har jag bara fått en natt med hyfsat god sömn. Jag vet inte varför, mest troligast är väl att det är de tidiga morgnarna som spökar men jag tycker inte att det skulle behöva vara så. Okej, jag förstår första natten innan yogan i måndags men sen då? I natt kanske för att jag inte ville försova mig och missa tåget, men nätterna där emellan?

Det är ju så onödigt. En blir trött, ineffektiv och glömsk. -värst har det varit tidigt på morgonen, innan yogan och frukost. i tisdags glömde jag en av mina handdukar och blev tvungen att hyra en för en tia. P. glömde sin vattenflaska och fick köpa en för 55 kr. Andra dagen glömde P. handduk, jag glömde mina vantar där när vi gick hem och när vi skulle in på bageriet (som ligger ett hus bort från porten hem) kom P. på att han glömt mobil och plånbok i värdeskåpet. Han fick lägga benen på ryggen och hämta dem, till saken hör också att  han skulle ha telefonmöte på morgonen också. Dagen efter, igår, när vi var nästan framme vid studion sa P. att han minsann inte tänkte gå den vägen två gånger fram och tillbaka ‘idag’, några sekunder innan han stelnade till och sa att han glömt något. Shortsen! Han sprang hem och jag gick in, packade upp min påse och fick en stöt genom kroppen då jag insåg att jag hade tagit fel, det var inte mina shorts jag packat ner, det var P.s kalsonger som legat på samma torkräcke. Kände mig hopplöst korkad och kunde inte ringa och be honom ta med mina shorts också då jag inte hade mobil med mig. Funderade på att låna någons men kom på att jag inte kunde hans nr. Gick till receptionen och berättade att jag inte fått med mig mina shorts och frågade om de kunde leta upp P.s nr och jag fick låna telefon. Det gick bra en P. som var på språng svarade inte… Som tur var fanns det ett par shorts i kvarglömt-lådan som jag fick låna. Det hade ju inte gått annars, alt. jag hade fått köpa nya för 400 kr, eller kört i y-frontskalsonger. Jag kunde nästan inte sluta skratt åt ironin i det hela. Det säger tre saker: 1. Alla appar i hjärnan har inte vaknat tidigt på morgonen, 2. Utan frukost i magen funkar inte hjärnan, 3. Packa alltid allting dagen innan.

Det blev en trött dag på jobbet men jag tog mig igenom resten och projektbeskrivningen jag höll på med samt läsa en rapport om hållbarhet för fondbolag. Åtta timmars läsning rakt upp-och-ner på en stol. När jag kom hem stod middagen på bordet, rotfrukter och halloumi, lyx! Efter maten däckade jag i soffan så där trött att jag inte orkade göra någonting. Samlade mig till sist, började packa för dagens resa, dammsög mitt rum, plockade ur och i diskmaskinen och gick ner till butiken där jag köpte ciabatta, fetaost och tomat till min tågfrukost. Jag gjorde i ordning smörgåsen och semla med varm mjölk som jag gottade mig med innan det var läggdags.

Jag kollade på andra delen av Fittstim – min kamp, en del kvar innan jag tänker göra mitt officiella uttalande om serien men jag kan inte låta bli att uttrycka hur synd jag tycker det är att feminismen målas ut som den där radikalfeminsmen som jag så länge kämpat med att klargöra för folk att det är inte samma sak som feminism, det är radikalfeminism och de ska inte blandas ihop. Emma Hamberg skrev väldigt bra om feminismen på sin blogg i tisdags, här är ett litet utdrag:

Jag känner att vi tappar fokus i debatten. Fokus på varför vi alla kvinnor ( och män för all del) inte kan vara något annat än feminister. Nej, det handlar inte om småsaker som smink, raka benen eller såna saker. Du kan vara feminist och se ut som Pamela Anderson, det har inte med saken att göra. Raka dig över hela kroppen och skallen om du känner för det – var så god och help your self. Feminism handlar om att män och kvinnor har lika värde. Punkt slut. Män ska inte dra fördelar bara för att de är män. Kvinnor ska inte bära ok bara för att de är kvinnor.

Jag tror att problemet i tv-serien är att Belinda Ohlson, som gör programmet, själv varit radikalfeminist och uttryckt ett manshat. Manshat är inte feminism, meningen med feminism är inte att kvinnorna på något sätt är bättre än män, men inte heller att män är bättre än kvinnor. Alla är vi individer och vi måste behandlas lika, behandlas som dem vi är utifrån de olika kvaliteter vi har oavsett vilka könsdelar vi har.

Från det ena till det andra. Jag ser fram emot helgen, efter tre veckor – fattar inte att tiden går så fort – ska jag hem till Hearti, syster, bror och vänner i Göteborg (btw, stannade precis på stationen i Katrineholm). Imorgon ska Hypnos (med mr. O.) – spela på Thrasher. Ska bli riktigt kul att se, och träffa alla igen. Nu borde jag ta och sätta igång med lite jobb, det är ju faktiskt arbetsdag, även om klockan bara är åtta (brukar oftast sätta igång nån gång mellan åtta och tio) men det vore skönt om jag kunde sluta hyfsat tidigt idag. Får se om jag somnar eller om det går bra.

The Gardener – The Tallest Man on Earth

2014_02_06

Read Full Post »

Det tål att upprepas; koppen är fantastisk.

Tre tidiga morgnar i följd har jag kört Bikram Yoga, nittio minuter total fokus i 38-40 °C, kroppen anpassar sig och det känns bara bättre och bättre. I mitt föregående inlägg läste ni kanske att jag efter första passet kände att jag höll på att svimma, kräkas och somna men igår kändes allt bra och idag gick det ”fantastic”. Jag kör ett pass imorgon igen och sedan är det planerat att jag ska köra tisdag-fredag nästa vecka. Bikram Yogan är, förutom värmen, lite annorlunda från Ashtanga yoga som är det jag tidigare har kört. Jag tror de kompletterar varandra väldigt bra men om jag fick välja skulle jag nog välja Ashtanga yoga i 30 °C. Jag köpte ett prova-på-kort som gäller i två veckor och jag åker till Göteborg fre-mån och kan därför inte köra då, ev. skulle jag kunna köra kl 20.00 på måndag men vet inte riktigt hur bra det går ihop med att köra 6.30 på tisdag igen. Vi får se hur vi löser detta.

Igår var jag tillbaka i klätterhallen för veckans klätterpass också. Det gick bra och var kul trots yoga på morgonen. Efter yogan fixade jag hembakade semlor med varm mjölk, himmelskt gott och gosigt, bland det bästa med februari. Det var årets första och jag tror inte på semmeldagen längre efter att den i år infaller i mars, semlor ska vara i februari.

Utöver detta har jag också, självklart, jobbat. Det har varit trevligt och det känns att vi börjar lära känna varandra bättre nu. Eftersom jag gjorde klart min huvuduppgift jag skulle arbeta med under tiden min handledare är i Ghana så gör jag lite småsaker, ganska fritt och roligt. Jag har bland annat översatt hela hemsidan (inte publicerat än) vilket var kul. Jag har även letat fram nyheter att publicera på företagets facebook-sida och gjort min första nyhetspost. Idag började jag också läsa in mig på vårt andra projekt som är rätt intressant. Det är kul att vi får arbeta med så många olika branscher och typer av projekt. Jag måste dock erkänna att jag var väldigt trött idag och jag som hade tänkt vara kaffefri ett par dagar insåg att det inte var läge för det, en kopp blev det. Det är egentligen konstigt att en stor del av världens befolkning, särskilt i den så kallade västvärlden, ständigt går runt och är lite påverkade av koffein. Det är konstigt att det inte är klassificerat som drog, utan är helt och hållet accepterat och ibland nästan ett tvång för att man inte ska ses som konstig eller läskigt annorlunda. Jag är väldigt glad att jag inte är kaffeberoende men jag är också glad över att jag ibland kan tycka det är gott. För visst piggar det upp ibland med en kopp och visst är det gott ibland. Det är dock så att jag somliga dagar kan vara sugen på kaffe, känna att jag skulle behöva det men att kroppen direkt säger ifrån, det smakar inte gott. Det skiljer sig från dag till dag och även fast det är samma kaffe och samma tillagningssätt så kan upplevelsen av smaken vara så olika.

På tal om kultur, arbetsplatser omedvetet grupptryck och så; jag hoppas att ni inte missat Genusfotografen.se, väldigt bra genusblogg som lyfter sådär oerhört viktiga frågor om media, vilken bild företag och andra aktörer sänder ut i samhället. Fram tills på fredag har han en tävling om ”Årets sexist 2013”, mycket bra läsning, sammanfattning och diskussion av sex stora fall där bilder används ogenomtänkt och ansvarslöst. Jag tror att det är väldigt viktigt att man pratar om bildernas påverkan på människor i samhället, de som inte lär sig att se på bilder ur olika perspektiv får lätt för sig att man ska vara på ett eller annat sätt för att duga, vara normal  eller vara lite bättre.

Ikväll blir det riktigt lugnt, kommer nog inte förflytta mig så mycket mer än mellan matbordet och soffan. Kanske lyckas jag få ihop mina ansökningar till sommarens (förhopningsvis) internship. Jag har tre som jag ska söka, hoppas på att få spendera sommaren i Göteborg. Framtiden är lite oviss just nu. Jag tycker det är både spännande och lite läskigt men jag vet att något blir och det som blir det är. Jag får ta ett steg i taget, dra i några trådar och hoppas att jag får slå tärningen och hoppa till nästa steg. Har jag turen med mig är det någon som slängt ett bananskal under foten min också, men hur många har egentligen halkat på ett bananskal?

Prophecy of the White Camel/Namoutarre – Master Musicians of Bukkake

 

foton

InstagramCapture_f12d313b-c391-4f0f-aac5-8649200ac800_jpg

Read Full Post »

I måndags morse blev jag klar med utvärderingen som jag ska redovisa på seminarium imorgon. Detta är sista momentet med obligatorisk närvaro i projektledning och utvärderingskursen. Jag gav mig själv lite ledigt (jag har två uppgifter till som ska vara inlämnade den 18 januari) fram till jul för att hinna med städning, julklappsköp och träning.

Igår gjorde jag egen julsenap som tydligen blev en succé på julbordet förra året (när jag var på GC med Heartis familj). I senapen använder jag ekologisk honung och ekologiskt mjöl, den är så kallat stark & söt. Jag gick sedan till gymmet och fick med mig hearti på yoga efter styrkepasset. Han blev såld på första försöket – gör mig lycklig!

Det här med julklappar är lite svårt, vi har sagt att vi inte ska ha så mycket sådant och det är skönt men det är svårt var ribban ska ligga. Jag tror det blir bra, men det är alltid svårt att veta om man hittat rätt.

Jag läste en artikel i Svd 14/12 där Eva Röse berättar om varför hon inte kommer köpa julklappar, gifter. Det ä’r hemskt att det finns så mycket gifter i vår vardag. Varför har vi tillåtit detta? Varför har vi, utan att kolla biverkningar eller andra konsekvenser, börjat använda dessa? När jag läser att Eva vill kräkas över att barn i Sverige i genomsnitt har 535 leksaker känner jag lika dant men framförallt ställer jag mig frågan – hur och varför har det blivit så? Vad är det som får föräldrar att köpa så mycket skräp till sina barn? Jag menar detta kan inte vara resultatet av bara julklappar och födelsedagspresenter. Skribenten frågar Eva hur hennes barn reagerar när de inte får vissa leksaker, men jag menar: varför skulle barnen få allt de pekar på? Föräldrar måste väl lära sig att sätta gränser?! Evas svar är hur som helst  väldigt bra:

De blir nog inte lidande. De ber om en massa saker, men de får inte allt de vill ha. Bara för att en vara säljs med en glad björn på förpackningen behöver det inte betyda att björnen är så himla glad, han kanske bara är hög på kemikalier.

För Eva Röse kom insikten när hon var med i dokumentären ”Underkastelsen”, se den nedan i inlägget. Åter till det här med 535 leksaker; jag läste också Ola Wongs artikel ifrån Svd 16/12. I Hög tid hitta väg ut ur köpfesten lyfter Ola upp problemet med ”planned obsolescence” – att produkter är skapade för att gå sönder eftersom folk annars inte köper nytt. Ganska logiskt men fruktansvärt ohållbart. Förr designades produkter för att hålla en livstid men nu byggs problem in i produkter och de blir del i ett köp- och slängsamhälle. Se ”The Light Bulb Conspiracy” (nedan i inlägget) för mer om detta. Det är inte bara att man måste köpa nytt och att det måste produceras nya grejer med nya råvaror och energi som är problemet. Ett stort problem är även växande sopberg och brist på kunskap och engagemang för att ta hand om och återanvända/hantera ”skräpet” på bästa sätt (se dokumentären ”E-waste from Antwerp to Ghana – World” nedan).

Samtidigt som allt detta händer så är det också många som svälter, blir sjuka av sjukdomar som egentligen är lätta att vaccinera eller behandla mm. Ett tips är att skänka pengar till Unicef i jul. Unicef skriver:

Du behöver inte vara Gandhi, Moder Theresa eller Jesus för att förändra världen. Det räcker med att du köper dina julklappar i gåvoshopen.

Detta är något överdrivet och inte riktigt sant men DU kan faktiskt hjälpa de som faktiskt ägnar sitt liv åt att försöka göra jorden till en bättre plats att växa upp och leva på. Ett sätt att göra detta på är att hjälpa de på Unicef med sitt arbete. Du kan enkelt välja vad du vill bidra med i deras gåvoshop där det finns allt från fotbollar, sagoböcker och myggnät till vaccin, barnmorskepaket och fyrhjulsdrivna bilar, allt skickas direkt till platsen där de behövs som mest och som tack får du ett gåvobevis som du kan ge till någon annan eller dig själv i julklapp. Fler tips på bra julklappar finns i mitt inlägg från början av månaden.

Underkastelsen – om gifter i vår vardag

 

The Light Bulb Conspiracy- Planned obsolence

E-Waste

Det är inte svårt att i alla fall bidra

bild 1 (2)

Another Day in Paradise – Phil Collins

Read Full Post »

I fredags gick jag förbi Fram LIVS, en butik med ett stort utbud av endast ekologiska varor och råvaror, på vägen hem efter föreläsningen. Jag går förbi varje gång jag går till och från universitetet men oftast önskar jag bara att jag skulle gå in och handla där. Varför går jag inte dit? Jag har börjat handla mer och mer ekologiskt under det senaste året men någon stans har det funnits inbyggt i mig att ekologiskt är mycket dyrare, och jag således inte har råd att spendera mitt studielån på detta. Jag har dock under senaste året förstått att detta är inte sant, jag har råd med mycket mer ekologiskt än vad jag trodde. Ekologiskt kostar ofta inte så mycket mer än besprutad mat, många bäckar små kan en tänka men det är värt varenda krona att känna att maten är fräsch, fri från gifter, är bra för miljön, vår världs, kroppen och själen.

Denna vecka har också handlat mycket om framtiden. Vi har haft vår sista  föreläsning i kandidatprogrammet, praktikkursintroduktion och jag har haft möte med CSR Live-gruppen där S. från Sustainergies i Stockholm (en av två grundare och heltidsanställda) var med och brainstormde med oss. Jag tog en Fika med A. i min klass som liksom jag har höga krav på sig själv och vi diskuterade den inflation som är på arbetsmarknaden samt skillnaden mellan hur många 40-60-talister ser på jobb och karriär jämfört med många i vår generation. Jag vet inte var och hur det har blivit så men liksom Hearti sa igår när vi pratade igår så är vår generation mycket räddare för att vi ska göra misstag, vi läser oss till hur saker ska gör as på rätt sätt, försöker plugga till kunskapen istället för de äldre generationerna som fått mycket mer praktisk erfarenhet där de har fått pröva sig fram, fått klättra upp för sin karriärstege istället för att  läsa sig till en examen och sedan på pappret vara överkvalificerad för många arbetsuppgifter utan att ha så mycket praktisk erfarenhet. Jag tror vi lägger väldigt mycket press på oss själva och tror inte att vi kan få några jobb om vi inte har någon arbetserfarenhet, att ingen vill ta sig tid att lära upp oss eftersom det finns så många andra som faktiskt har mer arbetserfarenheter av i alla fall liknande arbetsuppgifter. Jag är så glad att vi har praktik i vårt program,om än bara nio veckor men det är i alla fall något, jag kommer få arbeta, bevisa för mig själv att jag kan, bevisa för andra att jag kan. Jag vet att jag kan men jag har ju inte fått prova. Det kommer vara nervöst de första dagarna men kommer vara så kul, kännas så bra och meningsfullt.

Är det något jag tror på är det att göra saker som känns meningsfulla. Det är det som får mig att gå framåt, att må bra och trivas. Minst en sak per dag som jag kan vara nöjd med mig själv, en sak som känns meningsfull. Det kan vara att arbeta på en uppsats, handla medvetet, gå till gymmet, läsa, engagera mig i olika frågor som jag tycker är viktiga, städa men även att bara sitta och ta det lugnt, titta på film, måla, baka eller ta en fika en dag när det har varit stressigt och man tappat bort sig själv någon stans i allt annat. Jag är till exempel fortfarande väldigt glad att jag gick till klätterhallen i måndags och jag har mer eller mindre lovat mig själv att gå dit fler gånger, fixa utrustning och faktiskt vara där en gång i veckan i alla fall, om jag hinner. Det är jag, jag måste känna att jag gjör vad jag vill, arbetar med det jag känner är meningsfullt och får mig att må bra. Annars slutar det kanske som för Angela i dokumentären Catfish (se sista klippet i inlägget), man mår inte bra om man inte följer sitt hjärta och man orkar inte kämpa sig framåt i den världen vi lever i om det inte känns meningsfullt.

bild 1

bild 5

bild 2

bild 3

bild 4

Finaste, finaste farmor som somnade in för sista gången i denna värld natten till lucia.
Kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Read Full Post »

Det här med anti-våldtäktskläder (AR -> Anti-Rape)… Skaparna av kläderna menar att de vill skapa ”[själv]förtroende och skydd som kan bäras” och menar att ”våldtäkt är typ [?!] så fel det kan bli” samt att ”den enda ansvariga för en våldtäkt är våldtäktsutövaren”. Inte så mycket fel på detta men att kvinnor ska behöva bära (under)kläder som är omöjliga att slita av, klippa eller skära upp för att känna sig säkra är ju bara fel. Deras insamlingsvideo (se nedan) säger typ allt då den består av unga kvinnor som springer runt i underkläder och ler samt en man som försöker skära och klippa upp kläderna samt ett klipp där vita, uppklädda kvinnor i ”minikjolar” går förbi en mörkhyad man på en mörk gata vilket målas upp som en hotfull situation där de ska känna sig säkra om de har dessa underkläder. Vad är det för stereotyper de målar upp? De flesta våldtäckterna sker ju inte ute på nattklubbar eller på nattliga löprundor. De flesta våldtäkterna sker i hemmen, där en ska känna sig säker. Ska en behöva gå i låsta kläder i sitt eget hem? Vad händer om dessa kvinnor använder byxorna på korgen, dricker (vilket målas upp som en situation där underbyxorna ska vara extra bra) och blir akut kissnödiga, får stå i kö och kommer inte ihåg kombinationerna på låsen till midje-och/eller lårstrapsen? Vad händer om kvinnorna inte väger 50 kg men 80 eller är ännu större? Är inte de lika utsatta eller?

Det kanske är bättre att fokusera på att motverka våldtäkter, ta tag i problemen istället för att bara se kvinnorna som offer skulle en kunna fokusera på kvinnornas rättigheter som fria individer och rätt att existera utan att behöva känna sig underlägsna. Kanske ge kvinnor mer stöd i våldtäktsmål så att fler känner att det är värt att anmäla brott, även i nära relationer och att skapa en tydligare bild av vad som är våldtäkt. Något som jag tycker borde vara i likhet med påtvingade sexuella handlingar. Svårdefinierat och, ja, tanken finns där att en del drabbade skulle ljuga för att få skadestånd eller annat men jag tror inte att det är lika många som skadas av det i dagens samhälle som de som faktiskt blir utsatta av fysiskt och psykiskt våld relaterat till detta. Inga låsbara underkläder kan hindra detta, i denna kampanj ser det ut som att det är lugnt så länge ingen kan komma in i trosorna…

Dessa AR-kläder skapar en bild av kvinnan som ansvarig för att hon inte ska bli våldtagen. Om vi återupptar kvinnan på krogen som fick brått till toan, kanske insåg hon hur jobbigt det var med låsta underkläder och låter de vara upplåsta. Hur skulle upplåsta AR-kläder tolkas i domstol? Dessutom är det inte bara kvinnor som blir våldtagna och alla män är inte potentiella hot.

Här är den hemska kampanjen som lyckats få in tillräckligt mycket pengar för att lansera sin produkt med nio dagar tillgodo:

 

 

Inlägg inspirerat av Jake Willis Simmons på The Telegraph.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: