Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2014

Äntligen händer det saker!

I förra veckan ringde telefonen och jag blev bjuden till en intervju för en tjänst som jag sökte – håll i er – i våras. Alltså innan jag sökte fast jobb, innan jag visste att jag var färdig med utbildningen, innan jag sökte de senaste 60 tjänsterna jag sökt under de senaste tre månaderna – innan jag gled djupare och djupare ner i prekariatet (se nedan). Att vara arbetslös var en helt ny erfarenhet och jag kände att hopplösheten blev större och större samtidigt som självförtroendet också sjönk mer och mer. Jag kände mig smått värdelös och och utesluten från möjligheten att bidra till samhället. I nästan alla platsannonser söktes människor med flera års arbetserfarenhet och gärna erfarenhet från tidigare arbete inom den annonserande organisationen eller liknande verksamhet. Jag som inte haft ett kvalificerat arbete tidigare och bara arbetat en del extra och haft sommarjobb kände (och känner fortfarande) att konkurrensen var(är) extremt stor. Ofta får en svara på några frågor i ansökan som ofta handlar just om tidigare erfarenhet. Dessa frågor används sedan i ett första urval vilket betyder att jag får inte ens presentera mig. De läser inte ens mitt personliga brev eller kollar vad jag har för annan erfarenhet på mitt CV som också kan gynna organisationen. Även då många platsannonser slutar med en rad där organisationen säger sig lägga mest vikt på personliga egenskaper – jo tjena. Ibland kan jag kryssa i ja på ett fåtal frågor men oftast nästan inget. En gång kunde jag bara kryssa i att jag kan cykla. Värt?!

Självklart har det inte bara varit jobbigt att vara arbetslös. Jag har haft mer tid till att träffa vänner och familj än jag hade innan. Under de senaste veckorna började ochså inspirationen till kreativiteten smyga sig på också. Ett tag tyckte jag att det var väldigt jobbigt att jag egentligen hade så mycket tid till att träna och vara kreativ men eftersom jag ständigt var lite stressad och sökte efter jobb på nätet och skrev ansökningar – när jag inte gjorde det kände jag mig ganska hopplös och hittade jag ingen inspiration och kände inte så mycket lust i att träna så jag hamnade mer framför en film eller ett reality-tv-program istället. Vilket också drev mig mot vansinnet eftersom det är väldigt långt ifrån den jag egentligen är. Att inte ha någon sysselsättning som jag kände att jag kunde vara bra på och kunde på något sätt prestera i gjorde att jag kände att jag tappade bort mig själv lite vilket jag också blev arg på eftersom jag förstod, och ”såg” att det hände.

Den tjänsten jag nu blev inbjuden till intervju för är i Göteborg. Jag och R. har pratat om att flytta tillbaka till Södermanlandstrakten av personliga själ samt att R. jobbar i Stockholm och när jag sökte jobb kunde jag ju lika gärna vara där då vi har familj och vänner där och söka tjänster i området (ex. Stockholm, Eskilstuna, Flen, Norrköping, Nyköping, Vingåker och Katrineholm). Detta gjorde att jag kände mig ganska hopplös och visste inte riktigt vad jag skulle göra men jag gick på intervjun i alla fall då det var ett väldigt intressant erbjudande och det alltid är bra att träna på att gå på intervju. När jag var där kändes det väldigt bra och det verkar vara en väldigt trevlig arbetsplats. Att vi hade planer på att flytta skavde dock lite för att det kändes inte bra att få jobbet och sen bara sticka efter några få månader. Jag har gått och gruvat på detta ett tag i väntan på att jag skulle få besked om jag fick jobbet eller inte. I morse ringde telefonen och jag fick jobbet!! Tackade jag men kände sedan att jag var tvungen att reda ut hur vi skulle göra och jag kände att jag var tvungen att berätta att jag har planer på flytt. Nervöst men jag visste att antingen skulle de tacka för jag sa det och anställa någon annan istället (och jag skulle i alla fall inte behöva ha något skavande samvete) eller så skulle de tycka att det var bra att jag var ärlig och tycka att det var bra för då kan de planera för att ta in en ersättare sen och låta mig få chansen att jobba med dem i alla fall. Det blev det sista alternativet och jag är så glad för det bemötandet jag fick! En total förståelse för att erfarenhet från arbetslivet och organisationen betyder allt för mig och även positiva ord som gav hopp om att det kan bli möjligt att få byta till samma organisation på ort i närheten dit vi planerar flytta! Det kunde inte gått bättre och jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv. Det var verkligen som att någon tog bort en tung påse som jag haft över huvudet de senaste veckorna. Nu ska satsa allt på att bli bra och trivas med detta så kommer det här gå vägen bort från prekariatet.

Detta prekariat jag pratar om är ett begrepp som en man vid namn Guy Standing pratar om i sin bok Prekariatet. Den nya farliga klassen som jag ska vara ärlig att säga att jag inte har läst än men har hört talas om och beställt på biblioteket. Det verkar som att vi tänker väldigt lika jag och den där Guy. SvD publicerade en bra summerande artikel om detta med rubriken Prekariatet ett växande monster den 19 juli 2013. Jag tycker att ni ska passa på att läsa den. Den handlar om den ”nya underklassen” som inte är det som tidigare varit underklass utan istället är de som inte riktigt släpps in i samhället av olika strukturella anledningar.

Kärntrupperna består av migranter och ungdomar, och i det senare fallet handlar det om utbildade, internationellt beresta och självmedvetna ungdomar som hittills varit trygga i förvissningen om att de själva kan styra över sina egna livsprojekt.

Det är alltså sådana som jag som det har gått ganska bra för genom hela skolåren och även på universitetet men sedan när man ska ut på arbetsmarknaden stängs ute.

Utmärkande för prekariatet är den osäkerhet eller ”prekära” livssituation som alltfler människor drabbas av i takt med att arbetet underställs marknadens principer. Om tillfälligarbeten och projektanställningar tidigare betraktats som ett tecken på avancemang, eller ett steg på vägen mot en ny karriär, menar Standing att det i dag är ett uttryck för en arbetsmarknadsrelaterad otrygghet. Att människor under olika skeden av sitt liv drabbas av ekonomisk osäkerhet är det få som skulle förneka. Men osäkerheten kan vara mer eller mindre politiskt konstruerad, och det är den systematiska och politiskt konstruerade osäkerheten som Standing med hjälp av begreppet prekariatet är ute efter att problematisera.

Detta kritiserar även det som jag tidigare kallat för ”praktiksamhället” där jag menar att många unga hamnar i att arbeta gratis för att få erfarenhet som sedan ändå inte leder till arbete. När det gäller tekniska inriktningar är det ju vanligt att man får en avlönad traineetjänst som sedan leder till fast jobb men när det gäller det mer teoretiska och samhällsvetenskapliga lyser traineejobben och betalda praktiker med sin frånvaro. När till och med svenska staten utnyttjar detta system i form av krävande, obetalda, praktiktjänster på t.ex. UD som om man har tur kan leda till en tre månaders projektanställning som ”eventuellt” kan förlängas är det inte konstigt att andra tar efter detta. I systemet är det inräknat att man ska ta CSN-lån under denna tid. När det gäller praktiken ska en ska alltså ”jobba” för staten och samtidigt låna pengar av densamma (i detta fall) som ska betalas tillbaka.

Jag har haft praktik en gång och det var VÄLDIGT värdefullt, det ingick i mitt studieprogram och förhoppningsvis kan det leda till något väldigt intressant i framtiden – men jag försöker undvika att fastna i ”praktikantfällan” nu när jag är klar. Jag tycker att jag är värd att få betalt för mina skills. Det är ju också så att det går att söka fristående praktikantkurser bara för att man ska vara försäkrad via universitetet och ha tillgång till CSN-lån. Att det är 350 personer som sökt till en praktikkurs med 38 platser talar ju också för denna problematik.

 

Grey

 

Believe in love. Believe in magic. Hell, believe in Santa Clause. Believe in others. Believe in yourself. Believe in your dreams. If you don’t, who will?
– Jon Bon Jovi

Annonser

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: