Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Adventure Time

Det händer grejer, egentligen har det hänt väldigt mycket sedan det senaste inlägget och det är nog lite därför jag inte riktigt hunnit ta mig tid att skriva. Jag har inte riktigt varit säker på vad allt skulle leda till men nu börjar det bli klarare och klarare.

Jag har haft fullt upp med att komma in på nya jobbet (där jag trivs väldigt bra), avsluta arbetsmiljökursen, fixa lägenheten inför försäljning och förbereda husköp. Där emellan har det ju varit jul, nyår samt diverse examens- och födelsedagsfirande. Igår fick vi nycklarna till huset, imorgon skriver jag på kontraktet för försäljningen av lägenheten och i månadsskiftet flyttar jag till huset. Det ser ut om att det kommer gå bra med omplacering på jobbet vilket också är väldigt skönt.

Jag ser väldigt mycket fram emot att flytta in och fixa till huset, jag ser fram emot våren, sommaren och försöker samtidigt njuta av tiden jag har kvar här i Göteborg. Det är vemodigt att flytta då jag trivs väldigt bra här med nya kollegorna, jobbet, staden, havet och vännerna här. Jag tror dock att det är dags att röra på mig och det ska – som sagt – bli väldigt kul att skapa vårt eget bo där vi får plats att tänka, skapa och vara ute i naturen. Vi har ju vänner och familj där också vilket även motiverar flytten. Det ska bli spännande att se hur det går/blir med allt.

Livet är ett äventyr.

Äventyr

pepparkakshus2014

Lägenhetenmålas

Lägenheten

Biljard

Bilen

Nycklarna

Semla

Äntligen händer det saker!

I förra veckan ringde telefonen och jag blev bjuden till en intervju för en tjänst som jag sökte – håll i er – i våras. Alltså innan jag sökte fast jobb, innan jag visste att jag var färdig med utbildningen, innan jag sökte de senaste 60 tjänsterna jag sökt under de senaste tre månaderna – innan jag gled djupare och djupare ner i prekariatet (se nedan). Att vara arbetslös var en helt ny erfarenhet och jag kände att hopplösheten blev större och större samtidigt som självförtroendet också sjönk mer och mer. Jag kände mig smått värdelös och och utesluten från möjligheten att bidra till samhället. I nästan alla platsannonser söktes människor med flera års arbetserfarenhet och gärna erfarenhet från tidigare arbete inom den annonserande organisationen eller liknande verksamhet. Jag som inte haft ett kvalificerat arbete tidigare och bara arbetat en del extra och haft sommarjobb kände (och känner fortfarande) att konkurrensen var(är) extremt stor. Ofta får en svara på några frågor i ansökan som ofta handlar just om tidigare erfarenhet. Dessa frågor används sedan i ett första urval vilket betyder att jag får inte ens presentera mig. De läser inte ens mitt personliga brev eller kollar vad jag har för annan erfarenhet på mitt CV som också kan gynna organisationen. Även då många platsannonser slutar med en rad där organisationen säger sig lägga mest vikt på personliga egenskaper – jo tjena. Ibland kan jag kryssa i ja på ett fåtal frågor men oftast nästan inget. En gång kunde jag bara kryssa i att jag kan cykla. Värt?!

Självklart har det inte bara varit jobbigt att vara arbetslös. Jag har haft mer tid till att träffa vänner och familj än jag hade innan. Under de senaste veckorna började ochså inspirationen till kreativiteten smyga sig på också. Ett tag tyckte jag att det var väldigt jobbigt att jag egentligen hade så mycket tid till att träna och vara kreativ men eftersom jag ständigt var lite stressad och sökte efter jobb på nätet och skrev ansökningar – när jag inte gjorde det kände jag mig ganska hopplös och hittade jag ingen inspiration och kände inte så mycket lust i att träna så jag hamnade mer framför en film eller ett reality-tv-program istället. Vilket också drev mig mot vansinnet eftersom det är väldigt långt ifrån den jag egentligen är. Att inte ha någon sysselsättning som jag kände att jag kunde vara bra på och kunde på något sätt prestera i gjorde att jag kände att jag tappade bort mig själv lite vilket jag också blev arg på eftersom jag förstod, och ”såg” att det hände.

Den tjänsten jag nu blev inbjuden till intervju för är i Göteborg. Jag och R. har pratat om att flytta tillbaka till Södermanlandstrakten av personliga själ samt att R. jobbar i Stockholm och när jag sökte jobb kunde jag ju lika gärna vara där då vi har familj och vänner där och söka tjänster i området (ex. Stockholm, Eskilstuna, Flen, Norrköping, Nyköping, Vingåker och Katrineholm). Detta gjorde att jag kände mig ganska hopplös och visste inte riktigt vad jag skulle göra men jag gick på intervjun i alla fall då det var ett väldigt intressant erbjudande och det alltid är bra att träna på att gå på intervju. När jag var där kändes det väldigt bra och det verkar vara en väldigt trevlig arbetsplats. Att vi hade planer på att flytta skavde dock lite för att det kändes inte bra att få jobbet och sen bara sticka efter några få månader. Jag har gått och gruvat på detta ett tag i väntan på att jag skulle få besked om jag fick jobbet eller inte. I morse ringde telefonen och jag fick jobbet!! Tackade jag men kände sedan att jag var tvungen att reda ut hur vi skulle göra och jag kände att jag var tvungen att berätta att jag har planer på flytt. Nervöst men jag visste att antingen skulle de tacka för jag sa det och anställa någon annan istället (och jag skulle i alla fall inte behöva ha något skavande samvete) eller så skulle de tycka att det var bra att jag var ärlig och tycka att det var bra för då kan de planera för att ta in en ersättare sen och låta mig få chansen att jobba med dem i alla fall. Det blev det sista alternativet och jag är så glad för det bemötandet jag fick! En total förståelse för att erfarenhet från arbetslivet och organisationen betyder allt för mig och även positiva ord som gav hopp om att det kan bli möjligt att få byta till samma organisation på ort i närheten dit vi planerar flytta! Det kunde inte gått bättre och jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv. Det var verkligen som att någon tog bort en tung påse som jag haft över huvudet de senaste veckorna. Nu ska satsa allt på att bli bra och trivas med detta så kommer det här gå vägen bort från prekariatet.

Detta prekariat jag pratar om är ett begrepp som en man vid namn Guy Standing pratar om i sin bok Prekariatet. Den nya farliga klassen som jag ska vara ärlig att säga att jag inte har läst än men har hört talas om och beställt på biblioteket. Det verkar som att vi tänker väldigt lika jag och den där Guy. SvD publicerade en bra summerande artikel om detta med rubriken Prekariatet ett växande monster den 19 juli 2013. Jag tycker att ni ska passa på att läsa den. Den handlar om den ”nya underklassen” som inte är det som tidigare varit underklass utan istället är de som inte riktigt släpps in i samhället av olika strukturella anledningar.

Kärntrupperna består av migranter och ungdomar, och i det senare fallet handlar det om utbildade, internationellt beresta och självmedvetna ungdomar som hittills varit trygga i förvissningen om att de själva kan styra över sina egna livsprojekt.

Det är alltså sådana som jag som det har gått ganska bra för genom hela skolåren och även på universitetet men sedan när man ska ut på arbetsmarknaden stängs ute.

Utmärkande för prekariatet är den osäkerhet eller ”prekära” livssituation som alltfler människor drabbas av i takt med att arbetet underställs marknadens principer. Om tillfälligarbeten och projektanställningar tidigare betraktats som ett tecken på avancemang, eller ett steg på vägen mot en ny karriär, menar Standing att det i dag är ett uttryck för en arbetsmarknadsrelaterad otrygghet. Att människor under olika skeden av sitt liv drabbas av ekonomisk osäkerhet är det få som skulle förneka. Men osäkerheten kan vara mer eller mindre politiskt konstruerad, och det är den systematiska och politiskt konstruerade osäkerheten som Standing med hjälp av begreppet prekariatet är ute efter att problematisera.

Detta kritiserar även det som jag tidigare kallat för ”praktiksamhället” där jag menar att många unga hamnar i att arbeta gratis för att få erfarenhet som sedan ändå inte leder till arbete. När det gäller tekniska inriktningar är det ju vanligt att man får en avlönad traineetjänst som sedan leder till fast jobb men när det gäller det mer teoretiska och samhällsvetenskapliga lyser traineejobben och betalda praktiker med sin frånvaro. När till och med svenska staten utnyttjar detta system i form av krävande, obetalda, praktiktjänster på t.ex. UD som om man har tur kan leda till en tre månaders projektanställning som ”eventuellt” kan förlängas är det inte konstigt att andra tar efter detta. I systemet är det inräknat att man ska ta CSN-lån under denna tid. När det gäller praktiken ska en ska alltså ”jobba” för staten och samtidigt låna pengar av densamma (i detta fall) som ska betalas tillbaka.

Jag har haft praktik en gång och det var VÄLDIGT värdefullt, det ingick i mitt studieprogram och förhoppningsvis kan det leda till något väldigt intressant i framtiden – men jag försöker undvika att fastna i ”praktikantfällan” nu när jag är klar. Jag tycker att jag är värd att få betalt för mina skills. Det är ju också så att det går att söka fristående praktikantkurser bara för att man ska vara försäkrad via universitetet och ha tillgång till CSN-lån. Att det är 350 personer som sökt till en praktikkurs med 38 platser talar ju också för denna problematik.

 

Grey

 

Believe in love. Believe in magic. Hell, believe in Santa Clause. Believe in others. Believe in yourself. Believe in your dreams. If you don’t, who will?
– Jon Bon Jovi

Keeping on

I måndags började jag läsa en kurs i Arbetsmiljö och ledarskap på distans, 7,5 hp på 50 %. Det känns bra men är ganska mycket att göra för att vara 50 % – det är nog mer regel än undantag när det gäller ”halvfartskurser”. Känns ändå mer vettigt att läsa istället för att titta på dålig tv och uppdatera sociala medier i hop om att någon ska ha delat med sig av något kul. Vilket är ganska deppigt faktiskt.

Det är tråkigt att det ska vara så  svårt att få  ”jobbet”. Jag har nu sökt jobb i snart tre månader vilket är helt galet. Jag har sökt över 40 tjänster men fått återkoppling från kanske fyra stycken. Trist tycker jag. Jag var på arbetsförmedlingens information för jobbgaranti för ungdomar och kände att det inte var något mör mig. Synd att de ska ta för givet att ”ungdomar” (upp till 24) inte har gymnasiebetyg, motivation eller någon kompetens över huvud taget. Det var precis den känslan jag fick när jag satt där och kände mig mer och mer frustrerad. Fram tills dess tyckte jag att jag fått ett bra bemötande på Af men förmedlarna är ju också individer. Jag har sökt några tjänster på arbetsförmedlingen och på något sätt tycker jag ändå  att det skulle vara intressant att jobba där för att försöka bidra till att allmänheten ska kunna få en positivare syn på verksamheten. Jag har hört allt för många berättelser om dåligt bemötande och kommunikationssvårigheter. Jag undrar vad det beror på, är det så att folk förväntar sig att Af ska dela ut jobb till de arbetssökande och hur mycket kraft lägger Af på att hjälpa de sökande att hitta jobben och stödja dem i ansökningsprocessen? Hittills har jag själv känt att det skulle kunna finnas fler möjligheter att få träffa sin handläggare bara för att få lite stöd och tips. Jag för väntar mig absolut inte att förmedlarna ska komma och ge jobb till alla men det skulle ju, som i mitt fall, kunna vara rätt schysst om handläggaren kunde få möjlighet att lära känna mig lite bättre så att den sedan kan slänga in ett gott ord till arbetsgivaren. I mitt fall skulle det kunna betyda att min handläggare kunde vara referens åt mig när jag själv försöker ta mig in i organisationen. Det känns som att väldigt mycket i offentlig verksamhet är intern- och återrekryteringar. I privat sektor känns det som att det är arbetserfarenhet som är viktigast. Det känns inte som så många ens läser det personliga brevet för att undersöka vilka personer som skulle passa i organisationen. Jag vet inte, kanske bara är jag som känner så.

Det är inte konstigt att man börjar tvivla på sig själv i ett samhälle som inte släpper in en på arbetsmarknaden. Det är inte konstigt att stress, ångest och depression är så vanligt bland unga vuxna. Hamnar man där blir det ju inte lättare precis och en kommer inte må bättre förrän en får ett jobb, en sysselsättning och ett samanhang en kan identifiera sig och trivas med.

Det är bara att försöka hålla näsan ovan för ytan och kämpa vidare. Det kommer gå, det är jag övertygad om men ibland blir jag så besviken på hur samhället har utvecklats.

Letar

“Work is about a search for daily meaning as well as daily bread, for recognition as well as cash, for astonishment rather than torpor; in short, for a sort of life rather than a Monday through Friday sort of dying.”
― Studs Terkel

Fall in London

Nu har vi kommit hem från en weekend i London. Torsdag-söndag 23-26/10.

Ute är det riktigt höstrusk och jag känner att luften gått ur mig lite. Förmiddagen har jag spenderat genom att uppdatera mig om läget sedan i torsdags, både på jobb-, hus och den sociala fronten. Jag har sökt tre jobb till men tycker att det börjar bli riktigt tråkigt att uppföljningen är så seg och att det ska ta så lång tid innan jag får ”det där”  jobbet. Hur som helst; helgen i London var i alla fall supermysig. Det var inte riktigt lika vackert höstväder denna gång som det var för fem år sedan men vi slapp regn och även jackor.

Vi bodde på ett tvåstjärnigt hotell, Enrico, på Warwick way i Westminister, väldigt nära Victoria station så det var lätt att ta sig dit från Stansted. Wifi fungerade bara i hotellets hall, den inkluderade frukosten bestod av crossiant, blåbärsmuffin, sockerkaka, ett glas saft, en banan och blaskigt kaffe men annars var hotellet helt ok. Med tanke på priset och det centrala läget så var vi ganska nöjda ändå.

Vi har ätit väldigt gott, gått promenad genom Hyde park och Regent park upp till Camden där vi åt på en pub, gick i affärer och marknaden vilket var väldigt trevligt. Jag fick en fin läder väska (som R. köpte) och R. köpte snygga planscher åt sig. Vi trodde att vi skulle hitta mer men det gjorde vi inte direkt. Det fanns mycket fint men inget mer som vi kände att vi behövde.

Efter Camden gick vi förbi Kings Cross Station för att hitta dörren till Narnia på perrong 9 3/4- Nej, tåget till Hogwards var det ju… sen gick vi vidare till Picadilly cirkus och avslutade längs med Themsen till BigBen innan vi hittade en Italiensk restaurang nära hotellet som vi bestämde oss för att äta middag på. De hade väldigt god pizza som var precis så tunn och fräsch som jag vill att pizza ska vara.

Dagen efter gick vi till Buckingham palace och sedan runt Themsen från London Eye till Tower Bridge. Vi hade plannerat ett besök vid Tower of London men då det var Anzac var det alldeles tjockt med folk och pappersvallmo så vi gick bara förbi och fortsatte utforska de centrala delarna av staden i området runt Convent garden och Soho. Mot kvällen var det väldigt mycket folk där och än skön puls som man kan sakna hemma i Sverige ibland. Här fick vi även vår bästa smakupplevelse. Vi hittade en liten marockansk restaurang som hete Souk Bazar vilken var mycket mysig och hade väldigt god mat. Ett riktigt bra avslut på resan innan vi gick hemåt för att få några timmars sömn innan vi skulle upp 04:20 för att ta bussen till Stansted igen.

Väl hemma tog R. bussen tillbaka till Stockholm och jag for ner till K-town igen.

Det var främst R. som stod för fotograferandet då han ville prova sin nya telefon och tyvärr blev det dålig kvalitet på de bilder han skickade till mig men här är i alla fall några bilder från resan:

Camden Eye CamdenFish CamdenWall  London EyeItalian1 Italian2

EngBFLondon_Night Souk (1) Souk (3) Souk1 Souk2Heartie

Varannan vecka?

Den senaste tiden har jag rest fram och tillbaka längs med järnvägen mellan Göteborg och Stockholm. För det mesta har jag klivit av i Katrineholm och blivit kvar i en vecka innan jag åker hem till Göteborg för att hinna med livet där. Det blir ett väldigt skuttande fram och tillbaka och jag känner mig inte helt komplett och hemma någon stans just nu tror jag.

Jag ser så mycket fram emot den dagen jag befinner mig i en situation där jag har både ett hem och ett jobb som jag trivs med samt det finns en långsiktighet i. Jag trivs väldigt bra i Göteborg och allt jag har där men det känns inte som att det finns plats för mig där. Jag tror inte på att jag kommer få ”jobbet” där och jag tror inte att flängandet över landet kommer ta slut för det. Som ni kanske vet jobbar R. i Stockholm nu och kommer bara ”hem” på helgerna. När vi är i Gbg på helgerna blir det väldigt långt och dyrt att resa och även av personliga skäl har det blivit så att vi spenderar en stor del av helgerna den senaste tiden i Södermanland.

Jag har jättebra vänner och familj i Göteborg men innerst inne vet jag också att jag trivs bäst på landet. Frisk luft, djur, natur och villa utan grannar, det är så jag vill bo. Kanske är det det som krävs för att jag ska få ro. Här finns också fina vänner och familj. Jag har till och med – tack vare Li. och Lo. fått hästkompisar som jag får rida på och pyssla med (LYCKA). Det jobbigaste är jobbsituationen. Förra månaden sökte jag 25 tjänster och anmälde mig/skickade spontanansökningar till fyra rekryterings-/bemannings-/konsultföretag. Jag har hittills fått svar från en tjänst. Är inte det lite segt? Jag söker jobb i princip längs med järnvägen mellan och i Göteborg och Stockholm. De flesta tjänster jag har sökt finns i Södermanland, Norrköping och i Stockholm. Jag är inställd på att pendla men det är något jag är beredd att göra för att känna att jag inte bara lever för att jobba utan också kan kombinera, och integrera, jobbet i mitt liv. Jag tror det är hållbarast ur alla perspektiv.

MyLifeAsJunket (4)MyLifeAsJunket (1)

MyLifeAsJunket (2)

Skatteåterbäring

Idag har jag fått skatteåterbäring i form av macka, kaffe, en gobulle och massa matnyttig information från Bolagsverket, skatteverket, tillväxtverket, arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Jag går i eget-företag-tankar och efter att först få lite ont av att se hur mycket av intäkterna faktiskt går till skatt så kan man ju också tänka sig ett Sverige utan alla dessa myndigheter som bistår med olika hjälpmedel och skyddsnät. Hur skulle det se ut? Och då är dessa bara några av myndigheterna som får vårt land att fungera något sånär.

Jag är lite less på alla klagomål. Det hjälper inte att klaga, man måste göra något åt det man tycker är fel. Tycker man att någon är otrevlig säg det till personen, fundera på varför den är otrevlig. Prova sätta dig i den andres sits. När jag har varit på Arbetsförmedligen, tillexempel, har jag blivit väldigt bra bemött och nu idag var alla mycket hjälpsamma. Jag tror vi måste återgå till att försöka se och behandla människor som människor och inte ta saker för givet. Vi måste kunna se vad som ligger bakom och uppskatta det vi har.

IMG_0729-0Det fick bli rosabandet-bullbilden från söndagsbullen eftersom jag inte tog någon bild idag. Dagens bulle var nog den godaste då den smakade hembakat och hade vaniljkräm och mandelflarn på toppen!

I ingenmansland

Och så var det redan oktober

Jag kommer inte dra upp allt som har hänt sedan början av maj
(är du väldigt nyfiken får du uppdatera dig på min instagram [mylifeasjunket]).

Jag kommer inte ursäkta mig för att jag inte har skrivit på länge.

Jag kommer inte skriva dagligen och berätta allt som händer varje dag.

Jag ska ta upp tråden där jag lämnat den, fortsätta och börja om på nytt.

Kortfattat:

Det var mycket med uppsatsen, stressigt kämpigt men också hyfsat lugnt. Jag lyckades hålla en lagom nivå och lagom höga krav på mig själv. Jag fick till sist tag på intressanta och vänliga personer som gärna delade med sig av sina tankar och upplevelser och jag kunde lämna in något som kändes good enough. Jag gick supernervös ner till universitetet den där dagen, lede fram uppsatsen, responderade på opponeringen och kammade hem ett VG. För er som inte vet är det högsta betyg! (= Score!). Nöjd, lättad och glad.

Läste sommarkurser; Företag & Samhälle samt Personlig och professionell utveckling eftersom min studievägledare sagt att jag inte kunde tillgodoräkna alla kurser från Yonsei (Korea). Dagen innan kursstart fick jag dock besked från examensenheten att de tillgodoräknat alla kurser och jag kunde skicka in examensansökan. Fick examensbeviset i brevlådan i slutet på förra veckan och har inte själv hållit det i min hand ännu då jag varit i Södermanland.

Jag blev lämnad inför en intensiv period av arbetssökande. Otroligt onödigt oförberedd. Nu har jag sökt jobb i fem veckor, massor jobb men har inte fått återkoppling från mer än ett jobb. Jag lever i en ovisshet där hoppet och tron på mig själv är det som får mig att gå vidare, försöka att använda tiden så bra som möjligt och inte tappa bort mig själv.

Far fram och tillbaka tvärs igenom landet och försöker febrilt hitta den bästa lösningen där vi kan känna oss trygga, hemma, stabila och få ro. Vi behöver ett riktigt bo.

Det är en spännande tid vi lever i. Känns som jag står på kanten till ett stup och är redo att hoppa. Väntar på det där, mejlet eller samtalet, intervjuer och besked. Tänk vilken känsla den dagen, den som borde komma snart, när jag vet vart jag ska ta vägen och kan få ordning på allt. Slå mig ner och bygga bo. Känna mig hemma igen, hemma i mig själv, mitt liv och mitt hem.

Det ska bli spännande att se vilket som blir nästa steg.

Examen

Holland_Summer_2

Examensbevis_2

Höst

%d bloggare gillar detta: